Det slog mig en tanke idag.
Att imorgon är det två år sedan jag stod i den där kyrkan, med ögonen fyllda med tårar. Med ett förstört liv. Att få se kistan där du låg. Den där vita kistan..
Att tänka att jag aldrig mer skulle få se dig eller att få prata med dig var & är obegripligt. Jag vet inte riktigt hur mina tankebanor gick. Allt var bara upp&ner.
jag försöker att inte fälla några tårar. Jag vill visa att jag klarar att prata om det utan att gråta. Men det är svårt. Att se folk i ögonen och se hur dom verkligen lyssnar och försöka hålla masken. Jo, det går.. men helst av allt vill jag bara gråta och verkligen visa hur jag känner här inne i mig..
Det är en känsla som jag inte kan förklara. Det är hat som kretsar runt i min hjärna. Hat, saknad och sorg. Allt är blandat..
Vill att allt ska ta slut. Att allt ska kännas bra, att jag aldrig ska behöva känna såhär och att du ska komma tillbaka.
Två år, dessa jävla två år som har gått och tiden har gått fort och långsamt på samma gång.
När vi var ner till hälsingland åkte vi till din grav och jag ville verkligen att du skulle åter få liv och komma tillbaka så vi kunde sitta och prata som vi gjorde den där sista kvällen. Vi satt där ute på altan och pratade. Om allt. Hur allt gick för mig och så.
Det var som om vi fick den där sista kontakten som vi inte riktigt hade.
Du fick mig att förstå. Att inse vem jag var.

Att tiden kan gå så fort.
Två hela år.
Jag saknar dig lika mycket nu som då. Men visar det inte lika mycket. Jag känner att jag inte orkar det. Man måste gå vidare för att känna sig starkare.
Men du är ju alltid med mig i mitt hjärta. Och du förstår ju inte hur svårt det har varit för mig. Men jag försöker och försöker. Och med tiden går allt lättare.

Men Jacob, jag saknar dig.
det kommer jag alltid att göra.
den här låten lyssnade jag på när allt hände. Den är en av dom finaste låtarna jag vet. Eva Cassidy - Fields of Gold.